En tidig vintermorgon, på väg ut till hagen med Faradibha, händer detta:

- Faradibha, vad är det som skrämmer dig? Finns det något bakom oss?

OMG!!

Vad är det?? Vildsvin?? Edsbrobjörnen??

Ah... nej det är bara Smara-ponnyn.

Ingen vet vart den kommer ifrån, ingen vet hur man får den att stanna kvar där. Men den är söt, Smara-djuret.

Ett tag visste jag inte vad jag hoppades skulle hända, en tidig snabb vår eller en riktig vinter. Nu när det för första gången denna vinter finns ett någorlunda tjockt snötäcke som känns som RIKTIG snö och inte ett misstag i regnmakeriet kan jag knappt vänta tills Faradibha och jag ska lufsa runt Smalsjön alldeles ensamma och njuta av tystnaden i sagolandskapet. Det är ju trots allt bara fyra minsugrader och inte ens så mycket snö att det behöver skottas - förra vintern var väl detta ren lyx?

Glada hästöron vittnar om att det inte bara är jag som är nöjd med snön...